Jag blir allt mer trött på armenska wannabes.

Det är ovanligt och tur är väl det. I onsdags var jag nämligen tvungen att lämna återbud till jobbet på grund av sjukdom. Det händer inte ens en gång om året. Jag hade mäktig huvudvärk redan på tisdagen med begynnande halsåkomma och kände mig allmänt vissen. Så jag stannade hemma i sängen i onsdags. Over an´ out.

Mitt sjukdomstillstånd fick dock inte hindra medverkan vid fredagens stora firmafest. Vid ankomst upptäckte jag med förfäran (?) att deltagandet var fördelat minst 9-1 till tjejernas fördel (eller nackdel). Det fanns inget annat att göra, bara att samla kraft, svälja ner en Panodil och sen ge järnet. Visst var det ringrostiga danssteg och konditionen svek emellanåt, men jag hängde med så gott jag kunde. En sak är dock säker, twist funkar inte med ett kasst högerknä.

*****

Hänger EU med? Unionens flagga innehåller sina 12 stjärnor vilket jag förstått ska representera medlemsländerna. Det är bara det att dom är 27. I USA har man varit mer flexibla med sin fana eftersom Stars & Stripes har anpassats efter antalet stater, och innehåller nu 50 stjärnor. Det var väl Alaska och Hawai som tillkom sist (?). Frågan är nu vad EU-parlamentet ska göra åt unionsflaggan för det saknas 15 stjärnor. Och då står det dessutom tre kandidatländer på tur.

*****

För några år sedan monterade vi in ett mindre runt fönster i fasaden till ett av tv-/allrummen. Det blev väldigt effektfullt från utsidan, men det stora poängen har blivit att skåda ut genom fönstret inifrån. Sätter man sig i soffen mitt framför fönstret ser man hur den kuliss av lövskog som vi begåvats med i vårt villaområde fyller ut fönstrets sfäriska form. Om man som i skrivande stund har en hygglig vind ser man björkar och andra träd majestätiskt vaja fram och tillbaka, och med blicken koncentrerad mot fönstret ges en behagligt meditativ känsla.

*****

Det här är motivet som sonen tänkt sig vid sin första tatuering som sker inom kort. Jag skriver "första" för i höst planerar han för ytterligare en. När han döptes fick han sin gammelmorfars båda namn varav det andra förnamnet är lite väl gammalmodigt. Förvånande nog tycker han tydligen att det var coolt för i höst tatuerar han in "Emanuel". Dottern väntar på sin 18-årsdag eller föräldrarnas tillstånd att pierca sig. *****

Finns det någon artist i Sverige som nu på allvar tror att det går att vinna en final i Eurovision Song Contest och därmed få en free ticket till karriär och framgång? Jag har inte hundra koll på finska gummimaskbandet Lordhis framgångar efter den oväntade segern 2006, men jag inte hört att de gjort nåt internationellt genombrott. Om inte medverkan i Allsång på Skansen räknas dit.

ESC har blivit en språngbräda för artister i f d öststatsländer (som jag i allmänhet inte har nåt emot) och de turas just nu om att få framgångar i detta för europeisk musik- och underhållningsindustri betydande skyltfönster, och jag kan säga att det berör mig allt mindre för varje år som går. Om en fager yngling från Moldavien med hygglig röst och välregisserat

perfomance vill göra storkovan på en seger i ESC och få ratta en egen Mercedez, så är det väl bara att gratulera. Jag har iaf slutat förvåna mig över att halvbra artister med halvknasiga låtar slutar högt upp i resultatlistan. Alla dessa "Shady Lady" och "Qele Qele" berör mig väldigt lite.

Det som förvånar mig är den hausse som byggs upp för den svenska artist eller grupp som vinner den svenska melodifestivalsfinalen, och som sen per automatik tillmäts enorma chanser att vinna hela tjottaklabbet, eller vad det nu är Kristian Luuk brukar säga. Lenas "Det gör ont" var ju en vinnarkandidat av stora mått, The Ark var ju redan kända på de europeiska dansgolven och var en av de stora favoriterna och Hovmantorps-Lotta hade i princip redan vunnit årets final. Så vad kan då gå fel? Jo, precis allt, och vi lär oss inte. Nu får det svenska bidraget inte höga poäng ens av de nordiska grannländerna.

Men så har vi ju den svenska böglobbyn som en ivrig påhejare av schlagerföreteelsen, de få men överrepresenterade låtskrivarna, spelbolagen, skivbolagen och andra företag som med sina ekonomiska intressen bygger upp hela maskineriet. I princip har jag inget emot den svenska melodifestivalen för jag tycker det är ett helt ok underhållningskoncept som lyckas engagera hela landet. Frågan är hur och om den skulle behålla sin dragningskraft om Sverige helt sonika sket i att delta i det stora ESC-spektaklet. Jag inser ju finessen med hur pulsen och intresset byggs upp successivt via finalrundorna runt om i landet och finalen i Globen som en efterlängtad peak. Inte minst för artisterna, press och media. Frågan är om det varit nog att stanna där, att sluta när det är på topp? Efterföljande medverkan i ESC innebär ju bara att den svenska stoltheten och musiksjälen får en stenhård törn av musik- och underhållnings(öst)europa.

Men allra värst måste det vara för The Big Four, de fyra länder som pumpar in mest av de investerade slantarna, utan att komma i närheten av en hög placering med sina bidrag.

Sverige är en av världens största (tredje största?) exportörer av musik. Vi klarar oss utan Eurovision Song Contest. Jag gör det i alla fall.

/T:sson