Då har jag samlat ihop mig till vinjetten på den här veckans bloggkrönika. Det är då jag lägger sista handen på upplevelser och intryck från veckan som passerat. Jag har som vana att oftast slutföra de sista tankarna i krönikan på söndagar och då gör jag också den sista korrekturläsningen - med skiftande resultat.
*****
Jubileumsfesten med jobbet avslutade arbetsveckan - vi firar tio år som serviceorganisation det här året. Ett bra sätt att avsluta den på kan jag tillägga. Vi var 270 festdeltagare som roade oss lagom mycket på Hotell Tylösand. Underhållningen stod partybandet Time Machine för och rätt som det var hade bandet ett mycket uppskattat tillskott på scen av artisten och varbergstjejen Sara Löfgren. Det fick folk på benen kan jag säga.
*****
Liten rubrik, stort syftningsfel
Det kan bli ganska lustigt när man läser olika rubriker i media. Oftast finns det begränsad spaltplats för rubriksättaren vilket tvingar denne till att vara kreativ för att få plats att beskriva en nyhet på spännande och säljande sätt. Men ibland blir det utrymme för syftningsfel också.
ATTACKERADES MED YXA I BAKHUVUDET Man förstår ju artikeln egentligen handlar om, men rubriken kan också tolkas som att en man springer omkring med en yxa i skallen och blir attackerad.
PÅL HOLLENDER SKJUTEN I ÖKNEN Filmaren och mångsysslaren Pål Hollender är en modig man. Och nu en skjuten man. För visst blev Pål skjuten i armen under vistelsen i Afghanistan, men rubriken säger att det var i öknen han blev skjuten. Var sitter det på kroppen? MAN SKÖTS PÅ ÖPPEN GATA Det är visserligen inte ett syftningsfel, men ganska kul ändå. Det här uttrycket, "öppen gata", förekommer ofta i media. Jag begriper dock inte poängen eller det sensationella med det. Har ni någonsin läst att någon blivit skjuten på en stängd gata? ***** Ibland blir jag oväntat underhållen av teveprogram. Inte av de jag självklart betecknar som underhållningsprogram, utan snarare de som inte ska vara det enligt tablån. "Sommarpratarna" i SVT är ett sådant. Jag hade en del positiva upplevelser vid förra säsongens program och när jag nu i måndags åter ägnade mitt intresse åt programmet blev jag förtjust överraskad. Mest tagen blev jag av paston Thomas Sjödins historia. Han har mist två av sina tre söner där båda hade samma sjukdom med förväntad dödlig utgång. På fråga från Annika Östberg, nu frigiven på svensk mark, om han som en kyrkans man ändå inte är arg på Gud efter de här svåra förlusterna. Sjödin svarade lugnt och behärskat att han inte är en person som blir arg, men att han visst har varit besviken på Gud och undrat hur han tänkt. På nåt märkligt sätt blev jag också nyfiken på Magdalena Grafs självbiografi. Det är en tjej som har gått igenom en hel del och det blev väl inte bättre när hennes ex-man, Magnus Hedman, nyligen valsade omkring i både domstol och media med misstankar om sexköp. Jag rekommenderar "Sommarpratarna". ***** Besökte en sjuk anhörig på sjukhuset i veckan. Det är tungt, framför allt för att jag inte riktigt vet vad jag ska säga och hur jag ska bete mig. Det är jag väl inte ensam om. Det finns många som kan ge coachande tips och stöd vid såna här tillfällen, men när man väl står framför en sjuk person är lärdomarna inte givet tillämpliga. Personen vet ju själv att den är sjuk och förväntningarna på varandra i mötet är olika. Är man riktigt sjuk vill man troligen ha besök främst av de som står en mest nära för då kan man vara helt öppna och ärliga mot varandra. Säktingar och bekantas besök kan istället säkert vara både besvärande och tröttande, att ideligen få samma fråga och deltagande är förmodligen inte till någon större hjälp. Jag försöker vara så naturlig jag kan, respekta den sjukes situation och tänka mig in i hur jag själv skulle vilja bli bemött. ***** Visst är det bra att företag och organisationer samlar sina resurser och på så sätt effektiviserar sin verksamhet. Ibland kan det dock bli tokigt. För tre veckor sedan skickade jag ett brev adresserat till en mottagare i samma stad. Det visade sig dock att adressaten har samma adress som verksamheter i ett industriområde och att det därför kan vara klurigt att få fram försändelser till rätt mottagare. Så var det den här gången och adressaten fick inte mitt brev. Istället för att försändelsen lämnas tillbaka till Postens företagscenter i stan går den iväg till ett gemensamt uppsamlingsställe för olevererade brev. I Kiruna! Det är 1 735 km mellan den aktuella försändelsens ursprungsadress och Kiruna, men bara 4,5 km mellan adressaten och Postens företagscenter. *****
