Nu är det utjämnat i sänghalmen.

En något vädermässigt underlig vecka läggs bakom oss. Torsdagens oväntade väderomslag ställde till det i trafiken i vårt län och för egen del blev jag stående med bilen tillsammans med två arbetskamrater på E6 vid Vinbergsavfarten. De aktuella oktobertorsdagen bjöd på inledande -3 grader följt av snö och hagel, för att senare på eftermiddagen bjuda på uppsprickande molntäcke och framträngande solstrålar. Vinterväder tycks alltid överumpla oss svenskar oavsett när det kommer. Fast 21 oktober var lite väl tidigt. ***** Jag tycker det är komiskt att Fritidsresors senaste reklamfilm har blivit mer ett skämt än vad ambitionen hos reseföretaget förutsåg. Allt funkade säkert bra tills David Hellenius gjorde parodi på filmen i sitt program, Hellenius hörna". Fritidsresor och deras reklamföretag hade såklart tänkt att den danske skådisen Mads Mikkelsen skulle bidra till att stärka företagets marknadsposition genom en i reklamfilmen återkommande slogan om "...alla dagarna". Men det var innan Hellenius tog tag i den. Nu kan jag inte längre se Mikkelsen i sina svarta badbrallor gå på för fullt om [alla dogarna] i Fritidsresors reklamspot, utan att jag istället ser och hör Hellenius lustiga version. Ett råd till Fritidsresor: Skippa reklamspoten och gör en ny, för den här funkar inte längre... ...och så fick David Hellenius tag i den... *****

Det senaste tillskottet i min "konstsamling" blev en av Ulf Schlyters säregna målningar på glas. Det här verket (bilden till höger) av "Ulven" hittade jag på Blocket men lägligt nog var säljaren en antikvitetsbutik i Halmstad. Nära, bra och prisvärt.

*****

Vad har media i siktet? Den senaste tidens obehagliga skjutningar mot invandrare i Malmö riktar nu strålkastarljuset mot en gärningsman/kvinna. Eller flera? Eftersom det nu förekommit en stor mängd liknande attentat blev det snabbt en koppling till "Lasermannen" Ausonius. Visst är målet för attackerna samma och de frekventa överfallen är också en gemensam nämnare, men något lasersikte har inte använts vad jag förstått. Ändå rubriceras gärningsmannen som "Den nya lasermannen", men det är ju viktigare att få stopp på eländet än att käbbla om vad han/hon ska kallas.

*****

Presented by "Kotten"

***** Är det servern som är full?

På arbetsveckans första dag möttes jag av ett automatmeddelande i min inkorg. Det stod följande: "Postlådan är nästan full...". Det är ju bra att det finns en bevakning från e-postservern så att mängden mejl med bifogade filer inte tynger ner servern så att viktiga meddelande går förlorade. Nu undrar jag bara varför jag fick tre e-postmeddelanden med samma budskap. Vem är snart full, min inkorg eller möjligen webansvarig för e-postservern...?

*****

Jämlikt i sänghalmen I januari skrev jag om tillkomsten av en 13 cm tjock bäddmadrass i vår säng som finns på Camillas sängsida. Jag har sedan dess försökt leva med problematiken att spendera ett stort antal timmar i sängen med min älskade på en madrass som är 13 cm lägre än hennes - "en våning ner". Man behöver väl ingen större fantasi för att inse vidden av denna domestiska förutsättning. Fast å andra sidan är det inte nödvändigtvis en nackdel med en slik nivåskillnad, men varför får ni räkna ut själva. För oss har det inte varit möjligt att som andra tu ligga mysigt jämte varandra och somna in med varandras doftande hårsvall (här menar jag inte mitt hårsvall) i näsborrarna. Istället har jag tvingats utkämpa en envig för att behålla någon form av tvåsamhet utan att ramla ner på min madrass. Med hänsyn till Camillas tidigare ömmande rygg och höft har hennes madrass varit en välsignelse och det unnar jag henne, men i måndags tog jag tag i ojämlikheten i vår bädd och begav mig till ett bäddlager och införskaffade en 12 cm tjock bäddmadrass. Jag kom hem i triumf likt Hannibal efter ett rusande segertåg och placerade madrassen jämte min älskades. Jag sov inte särskilt bra den första natten, men det är mer jämlikt i sänghalmen nu. Och skillnaden är bara 1 cm i vår säng.

*****

Så kom då begravningsdagen för morbror Leif. Det känns overkligt att han inte längre finns med oss, men fredagens begravning med släkt och andra nära anhöriga blev i alla fall stillsam och värdig. Min och mina kusiners 93-årige morfar kämpade på trots svårigheter att resa sig, stå och gå, och inte minst att bära sorgen över förlusten av sin enda son. Själv hade jag stora problem med att hålla styr på känslorna (varför skulle jag göra det?) och när en av öppningslåtarna var Ted Gärdestads, "Himlen är oskyldigt blå", brast det inombords. Jag vet inte vad som var mest gripande för mig, min egen sorg eller att bevittna morfars. Jag tycker att jag kan begripa mig på liv och död, men varför är det då så ofattbart när en nära väl eller anhörig går bort?

*****

Jag försökte även lägga en offert på en ny litografi av Yrjö Edelmann i veckan, men säljaren ansåg inte att mitt (skam)bud var särdeles attraktivt. Nåja, de kommer ju andra [dogar].

/T:sson