Intryck och avtryck från en världsstad

Merparten av innehållet i det här blogginlägget blir betraktelser från den nyligen genomförda weekendresan till London. Vill dock börja med att återkoppla till mitt förra inlägg där jag nämnde mna planer på att lägga bud på en nätauktion; ett VM-album från 1970. Jag glömde lägga bud innan auktionen stängdes. ***** När man flyger över England noterar jag att det finns en gemensam nämnare på tomterna där och här hemma. Det är en rund blå ring som tydligt syns på marken: en studsmatta. ***** I London kan våren komma tidigt. Krokusen kan blomma redan i slutet av mars och det sägs bero på tunnelbanesystemet som håller jorden varm. Så här i mitten av maj när vi var där var det inte särskilt kyligt heller, men ändå verkade det som om vintern dröjt sig kvar en aniong, i alla fall när det gäller tjejernas skomode. Det var nämligen väldigt många som gick omkring med UGG´s (bilden), och det såg ganska svettigt ut. ***** FU***NG PICKPOCKETS! Jag har fått en dyrköpt (?) läxa. Utan att jag märkte det lyckades en eller flera ficktjuvar ta min plånbok, knycka mina två VISA-kort och därefter stoppa tillbaka plånboken igen. Utan att jag märkte det!? Körkortet var kvar och märkligt nog även ca £800. Detta hände i lördags eftermiddag och jag saknade inte korten förrän kl 16 och då ringde jag bankens spärrservice. Men för sent. Den jä***n hade redan handlat med båda korten! Jag var likblek, vansinnig, mordisk, hämndlysten, och har sedan upptäckten översköljts av en känsla av att vara kränkt och pi**ad på. Det är fortfarande ett mysterium när stölden inträffade för jag har inte lämnat min jacka obevakad för ett ögonblick. Detta tog såklart glädjen från en annars så behaglig resa. Mina voodoo-nålar är vässade, bara så du vet det, you fu***ng wa**er!

***** Vi bodde högst upp i ett femvåningshotell med en si-så-där standard. På lördagskvällen låg jag och tjurade i hotellsängen medans melodifestivalen skrålade ut sina bidrag. Då gick brandlarmet! Det är lagom kul att bo högst upp i ett hotell när det brinner. Vilket det i och för sig inte gjorde, men det visste vi ju inte när vi for ner för de branta trapporna, fullt påklädda och med dörrkort, resväskor och värdesaker i händerna. Efteråt skrattade vi gott åt de saker vi faktiskt värderade att ta med oss i "paniken". Två unga tjejgäster fick med sig sina minimala handväskor. Precis när vi kom tillbaka till rummet efter meddelandet "faran över", öppnade grannen dörren iförd endast ett par brallor, glatt omedveten (?) om brandlarmet.

***** Japaner, japaner, japaner. I London kan man byta ut det mot indier, indier, indier. Det var en fasligt massa indier på besök. Visst det bor det några miljoner i Storbritannien, men nu var det väldigt många som även var turister. Sannolikt representanter för den indiska medel- och överklass som lyckats i den nya ekonomin, och därför har råd att ge sig iväg på resande fot. Det var också väldigt många italienska turister i London.

***** Inte en enda kändis såg vi i London! Fast vi kanske ändå inte skulle känt igen nån, ens om vi stod mitt framför en. Däremot kände jag igen och morsade på en av HP´s fotografer som varit i Leeds med kollega för att kolla tulpaner. Han dök upp i kön till hemflighten.

***** Nu är det vår! Det syns på Douglas. Denna mystiska man är ca 78 år, 179 cm lång, gänglig med mustasch och en omisskänsligt hjulbent benformation. Hans syns ofta vandrandes i Holm och han går långa sträckor, gärna utmed G:a Göteborgsvägen i riktning mot Kärleken. På vintrarna har han luvan uppfälld som nästan döljer kepsen. Men inte helt. När det är vår och sommar ikläder sig Douglas korta byxor i khaki, oavsett väder. Nu har jag sett Douglas i kortbyxorna, så nu är det vår. Det är nu tesagt.

/T:sson