Fy humlan va det surrar!

Sambon och jag bestämde oss för en kvällssupé vid havet. Vi slog oss ner vid den vattennära restaurangen vars namn för tankarna till en av våra mest vanliga kryddor. Kvällen var behaglig och havet låg stilla. Längre bort på den närliggande ön var fyren draperad av ett material som fick den att likna den drapering som det franska konstnärsparet smyckade (?) riksdagshuset i Berlin med för några år sedan. När rätterna var avklarade och kaffet på väg kom vi samspråk med borsdgrannarna, ett äldre par som flyttat till vår stad och byggt ett strandnära hus. Båda hade haft näringsverksamhet som de sålt eller överlåtit. Det var tydligt att de hade det gott ställt. Kvinnan var av späd gestaltning med ett välbevarat blont hår och bruna ögon som glödde av liv, och hon pratade med en intensiv passion för de samtalsämnen hon tog upp. Hon frågade om jag kunde gissa vad hon haft för rörelse. Jag tänkte direkt på en kläd- eller smyckesbutik. Med illa dold triumf i tonfallet fick jag berättat att hon var f d åkeriägare. Fraktuppdragen var riktade på utlandet och så långt bort som till shahens Iran. Hon hade själv både rattat och reparerat lastbilarna. Det verkade helt otroligt. Hon berättade med samma inlevelse att hon träffade sin blivande man när han försökte sälja en lastbil till henne, en hon egentligen inte ville ha. Jag gratulerade maken till hans upenbara säljegenskaper, eftersom han sålde en lastbil och fick en intressant kvinna vid sina sida. Kvinnan var värmländska och maken uppgav att han var "ekens kis", alltså stockholmare. Mannen var märkligt inspirerad av att jag faktiskt var infödd i stan, och de hade nog bara träffat på och umgåtts med utläningar sen de flyttade hit. Jag är ju själv sambo med en utläning så det är väl ganska naturligt för vår stad. En sak hade mannen särskilt lärt sig av vår stad, för när han och hans fru skulle cykla hem uttalade han förhoppningar om att inte stöta på "Kaj" (polisen). Frun gav mig dubbla kindpussar som farväl, frågade efter våra tilltalsnamn, och sen begav de sig iväg och lämnade oss, både glada och inspirerade av att varit bordsgrannar till dessa två 70-åriga livsnjutare. Vi pratade bara om mötet med dom när vi körde hem från restaurangen. ***** Jag tog en promenad i helgen för att hämta min bil från verkstaden (se nedan). Jag tog vår "huvudväg" som jag kallar Lilla Golfströmmen eftersom den leder till golfbanan. När jag kom in under de stora träden hörde jag ett mycket högt sjungande, rungande, surrande ljud. Var tvungen att stanna upp för att försöka lokalisera varifrån det kom. Först trodde jag att det var en avlägsen helikopter, sen fick jag för mig att det var ett värmepumpsaggregat som surrade vid ett av villorna i närheten. Inte förrän jag vände huvudet uppåt och tittade in i trädens bladverk såg jag var ljudet kom ifrån. Det var otroliga mängder med humlor som surrade kring trädets blommor. Hemma har jag sett att det är något av en partysommar för humlorna för de är väldigt många, men det här var mängder som jag inte sett tidigare. Jag fortsatte promenaden och upptäckte ett flertal humlor som låg på marken, några tillsynes avlidna, andra kämpade för sitt liv. Det var kämpar som på grund av naturens obönhörliga urval inte fick plats på partyt, eller som kanske fått en överdos av nektar och därför fallit till marken. ***** Beskedet att Fredrik Ljungberg slutar i fotbollslandslaget kom ganska väntat för mig. Det hade inte varit värdigt en spelare av den kalibern att sluta som uppsnurrad och bortkollrad av en upcoming 22-åring från Ukraina. Vem minns Paul Gascoigne med något uns av värdighet? Jag har tre tydliga minnen av Ljungbergs fotbollskarriär. Den första var när jag intervjuade honom i samband med uttagningen till pojklandslaget (ca -93). Förutom hans nickmål på Paraguay i VM 2006 minns jag tydligt den fula rödsvarta kalufsen han hade säsongen då hans lag vann FA-cupen. När han avgjorde mot Paraguay hade han nuvarande hårlängd, typ 1 mm. /T:sson