Vi såg en stjärnas oundvikliga fall mot marken.

Ett land som sluter upp bakom Bafana Bafana (grabbarna) och ljudet från trumpetvarianten vuvuzela präglade inledningen av fotbolls-VM. För en som är fotbollsintresserad är denna tilldragelse något av en högtid, och när man ser spelprogrammet stiger förväntningarna.

*****

We practise safe parking. Här behövs ingen p-skiva...

*****

Vi gjorde nyligen en spontanbokning av konsertbiljetter för att se Whitney Houston i Globen (vi kan få såna ryck ibland härhemma). Efter moget övervägande valdes bil som färdsätt och i tisdags gav vi oss iväg. Det blev några avkopplande timmar på Medborgarplatsen och sedan kaffe & rom i restaurangen/baren, "Och himlen därtill". Där på 25:e våningen med utsikt över hela Stockholm fick vi sällskap av två män som skulle gifta sig kommande lördag. De skulle vigas i en åkattraktion som finns monterad på Globens utsida. Den lösningen går bort för min del, för jag fick svindelkänsla när vi satt högst upp på Globens läktarsektion. Läste i lördags att Skyviews ena kabin hade stannat 45 meter upp i luften. Det blivande paret slapp dock den upplevelsen.

*****

Efter konsertens slut vid 11-tiden valde vi att ta oss hem igen utan övernattning som egentligen var planerat. Det blev en oändligt lång hemresa och längtan efter säng och sömn har sällan varit större. Jag kommer nog inte att ta Rv 26 via Jönköping och Gislaved särskilt ofta.

****

Konserten med Whitney Houston var en tämligen kluven upplevelse. Det var en av de sämre jag upplevt av en firad och erfaren stjärna, och samtidigt satt jag och hoppades att sångerskan skulle ta sig igenom konserten utan större skandaler. Och egentligen har jag inga större sympatier för sångerskan som ju var som mest populär under en period då jag hade helt andra musikpreferenser. Men att bevittna en stjärnas tillsynes oundvikliga fall med egna ögon är faktiskt ganska smärtsamt. Så jag höll tummarna. Lite. Houston inledde konserten i Globen med att slänga sitt headset till fördel för en vi handmik och fortsatte med att hosta och harkla sig genom hela konserten. Hennes inledningsnummer var av det bisarra slaget, hon pratade sig mer igenom låtarna och det verkade ett tag som om inte tänkte sjunga alls. Trots det uppmanade hon publiken att sjunga med i låtarna. Det var bara det, att när hon till slut klämde i med sina mest kända och uppskattade låtar, då hade hon arr:at om dem och wailade sönder dem till oigenkännlighet. Vem kunde då sjunga med?! Houstons röst var emellanåt kraxig men också oerhört skarp i sin peak, men i slutet av konserten kunde hon inte hålla de långa tonerna och då blev wailandet en räddning för att ta sig igenom låtarna.

***** Brommapojkarna (BP) har visst ställt till det för sig i Förenta Staterna.

*****

Jag tror att de som såg Green Day och Kiss samma vecka som Whitney Houston uppträdde i Globen med all sannolikhet fick den konsertupplevelse de förväntade sig. Vi som bevittnade Houston såg istället en stjärnas oundvikliga dalande mot marken för att ganska snart slockna och bli ett kapitel i boken om "stjärnartister från förr".

*****

På väg hem från jobbet brukar jag se en kvinna på en parkbänk som sitter där i sällskap med en kvinna i rullstol. Jag har aldrig sett dem prata med varandra. Kvinnan d.ä i rullstolen är ca 85 år och ser väldigt svag ut och ser mest ut att sova. Kvinnan d.y är runt 60 år och har ett fördelaktigt utseende trots sin ålder. Hon sitter oftast och tittar ut mot oändligheten.

Kvinnan d.y känner jag igen som lärarinna på en skola jag en gång gick på, och jag var alltid fascinerad av att hon trots sitt fagra utseende alltid såg ut att vara ensam. Kvinnan d.ä är sannolikt hennes mor (eller annan nära släkting) och hon bor sannolikt på ett äldreboende i närheten. Det som slår mig varje gång är att jag inte kan reda ut vem kvinnorna som är mest ensam egentligen. Det är något väldigt sorgesamt över båda.

/T:sson