Radioaktiviteten har upphört efter 32 år

Det var kanske en tidsfråga - det är det ju alltid - och det har vuxit fram gradvis i mig sedan i somras.

Men hellre avgår jag självmant när jag känner att tiden är rätt, än att sitta i ett samtal med sin producent och få sig berättat, att programmet behöver föryngring i ton och format och nya röster. Därför är min tid som programledare i Vi i femman nu över, efter 14 härliga säsonger. Därmed också min tid som frilansande radiomedarbetare.

 

Om jag inte fått allt om bakfoten fanns det förr ett brutalt sätt att få skådespelare att förstå, att deras scenframträdanden inte dög. Metoden kallades "kroken" och det var också en lång krok som placerades runt halsen på den stackars estradören vartefter denne bryskt drogs av scenen. Dessbättre har vi inte längre sådana våldsamma metoder, men nu har vi ju utvecklingssamtal och de kan vara nog så plågsamma. Jag lät min producent slippa detta.   

 

Milstolpen var nådd

Jag ringde nyligen upp min producent och meddelade att jag hade gått i mål när det gäller mitt uppdrag som programledare för den halländska upplagan av Vi i femman, ett av landets äldsta radioproduktioner. Efter förra säsongens 50-årsjubileum fick jag ganska kort efter en känslan att jag hade gått i mål. Det kändes svårare mentalt att se fram emot en ny säsong, även om jag nu förstått att de två sista årens försök att förädla formatet i programmet inte var en tillfällighet. Det hade för all del varit intressant att även vara en del av kommande förändringar, men den innersta viljan saknas och då är det mest hedervärda att kliva av.

Härliga 14 säsonger!

Det började vintern 1999 efter en förfrågan från dåvarande kanalchef Stellan Sturesson, att ta över programledarrollen för Vi i femman. Eftersom jag alltid haft svårt att säga nej, förstår ni vad mitt svar till Stellan blev på den frågan.
Hundratalet direktsändningar har nu genomförts, 112 femteklasser har varit med och 14 säsonger har genomförts, de flesta med domaren och goda vännen, Björn Barsby. Jag har fått uppfattningen att Björn och jag skapade ett välkomnande och omfamnande klimat för de tävlande eleverna, men kanske även för deras medföljande klasskompisar, lärare och föräldrar. Vi fick även till en ton i programmet som jag tror var framgångsrik för att balansera spänning, tävling och lek. Det var i alla fall vår ambition.

32 härliga år med lokalradion

Jag har tillbringat många timmar
med en Technics Studer.

I och med att jag nu har lämnat produktionen för Vi i femman har jag (troligen) även gjort min sista insats för Sveriges Radio. Ett radioliv som började senvintern 1981, 19 år ung.

Den vintern hade jag påbörjat min sista termin på den naturvetenskapliga linjen på dåvarande Sannarsskolan. Ansökningarna till journalisthögskolan var nedslående för Vallåsynglingen med reservplats långt ner i kölistan, självklart beroende på att mina betyg inte nådde de höga betygskraven.
När jag av en tillfällighet fick chansen att träffa en redaktionsmedarbetare på den sedan 1977 nystartade lokalradiokanalen, Radio Halland, var jag inte sen att hoppa på som volontär. Det innebar sena kvällar för att lära sig redigera råband och att använda håltimmar i skolan för att göra intervjuer med den stora och tunga Nagra-bandspelaren. Men ingen hörde mig klaga, för jag levde min dröm.

Pionjäranda och experimentlusta

De första två åren var jag även med i det man kunde kalla för en ungdomsredaktion och var reporter i programmet, Mäster Gudmunds konditori, som hade sändningstid ett par timmar varannan lördag. Producent var Claes Johson, följd av Pelle Hörmander och Irina Halling. Vi hade fullt upp med att hitta på roliga inslag och att intervjua halländska pop-, rock- och punkband, så vi fick tillfälle att träffa Gyllene Tider, Beauty, Terror pop och Chattanooga. Bland många andra. Det var en härlig tid, full av påhitt och experimentlusta.

Sporten tog över

Två år efter att jag för första gången klivit in genom entrédörren till Radio Halland på Slottsjordsvägen i Halmstad blev jag tillfrågad om jag ville ingå i sportredaktionen och vara reporter där istället. Jag har ju alltid gillat idrott och ägnade ungdomsåren med att sitta med bandspelaren och spela in låtsatsreferat, ibland även med mina yngre kusiner - det finns bevarat på ett kassettband.
Åren med Sport 17 var precis lika roliga som de två första men nu var det mer journalistiskt hantverk som skulle levereras. Och att referera matcher i direktsändning från idrottshallar och idrottsplatser runt om i länet, vilket gav härliga energikickar och en närhet till radioyrkets innersta väsen och till idrotten. Under åren som sportreporter fick jag bland annat vara med på plats i Rumänien och följa  Drotts bortamatch mot Steua Bukarest i Cupvinnarcupen 1989, bara månaden innan diktatorn Nicolae Ceausescu och hans fru blev avrättade. Och Sjölts bandymatcher på landis.

Tog över sporten  

Månaderna innan O-ringen skulle avgöras i Halland 1993 fick jag frågan om jag kunde tänka mig att ta över sportansvarsjobbet efter Lennart Jonsson, densamme som fortfarande leder det populära programmet, Tur på hjul. Eftersom jag som sagt har svårt att forma ordet "nej" i talspråk fann jag mig plötsligt ansvarig för sportutbudet i Radio Halland, och fick genast kasta mig in i planeringen av den sommarens sändningar från de halländska orienteringsterrängen, på uppdrag bland annat av Radiosporten och 14 lokalradiostationer. Detta genomfördes på bra sätt med stor hjälp från våra erfarna tekniker, Bertil Stillström och Lasse Gyle samt Tommy Souraniemi, sistnämnde hade jag lärt känna när han var aktiv som elithandbollsspelare i Drott. Som sportansvarig fick jag uppleva massor av härliga idrottsögonblick och fick också glädjen att jobba med många skickliga journalister, t.o.m. vara chef för några av dom.

Over and out

Mina 12 år som reporter, sju år som sportansvarig och 14 säsonger som programledare för Vi i femman innebar ett fantastiskt yrkesliv som under alla år genomfördes som extranäck utöver mitt vanliga heltidsjobb. Fortfarande upplever jag att den erfarenheten jag fick i radiomediet är till nytta även i min nuvarande yrkesutövning. Men nu är det alltså över. Tror jag i alla fall.

När jag var 30 år fick jag höra av en person jag känner, att jag aldrig skulle bli en radioman. Alla timmar framför kassettbandspelaren i pojkrummet på Vallås i Halmstad med inläsning av fejkade tipsrader och referat var dock ingen tillfällighet, för jag blev en radioman till slut.
/ Off Air