14 december 2013

Radioaktiviteten har upphört efter 32 år

Det var kanske en tidsfråga - det är det ju alltid - och det har vuxit fram gradvis i mig sedan i somras.
Men hellre avgår jag självmant när jag känner att tiden är rätt, än att sitta i ett samtal med sin producent och få sig berättat, att programmet behöver föryngring i ton och format och nya röster. Därför är min tid som programledare i Vi i femman nu över, efter 14 härliga säsonger. Därmed också min tid som frilansande radiomedarbetare.
 
Om jag inte fått allt om bakfoten fanns det förr ett brutalt sätt att få skådespelare att förstå, att deras scenframträdanden inte dög. Metoden kallades "kroken" och det var också en lång krok som placerades runt halsen på den stackars estradören vartefter denne bryskt drogs av scenen. Dessbättre har vi inte längre sådana våldsamma metoder, men nu har vi ju utvecklingssamtal och de kan vara nog så plågsamma. Jag lät min producent slippa detta.   
 

Milstolpen var nådd

Jag ringde nyligen upp min producent och meddelade att jag hade gått i mål när det gäller mitt uppdrag som programledare för den halländska upplagan av Vi i femman, ett av landets äldsta radioproduktioner. Efter förra säsongens 50-årsjubileum fick jag ganska kort efter en känslan att jag hade gått i mål. Det kändes svårare mentalt att se fram emot en ny säsong, även om jag nu förstått att de två sista årens försök att förädla formatet i programmet inte var en tillfällighet. Det hade för all del varit intressant att även vara en del av kommande förändringar, men den innersta viljan saknas och då är det mest hedervärda att kliva av.

Härliga 14 säsonger!

Det började vintern 1999 efter en förfrågan från dåvarande kanalchef Stellan Sturesson, att ta över programledarrollen för Vi i femman. Eftersom jag alltid haft svårt att säga nej, förstår ni vad mitt svar till Stellan blev på den frågan.
Hundratalet direktsändningar har nu genomförts, 112 femteklasser har varit med och 14 säsonger har genomförts, de flesta med domaren och goda vännen, Björn Barsby. Jag har fått uppfattningen att Björn och jag skapade ett välkomnande och omfamnande klimat för de tävlande eleverna, men kanske även för deras medföljande klasskompisar, lärare och föräldrar. Vi fick även till en ton i programmet som jag tror var framgångsrik för att balansera spänning, tävling och lek. Det var i alla fall vår ambition.

32 härliga år med lokalradion

Jag har tillbringat många timmar
med en Technics Studer.
I och med att jag nu har lämnat produktionen för Vi i femman har jag (troligen) även gjort min sista insats för Sveriges Radio. Ett radioliv som började senvintern 1981, 19 år ung.

Den vintern hade jag påbörjat min sista termin på den naturvetenskapliga linjen på dåvarande Sannarsskolan. Ansökningarna till journalisthögskolan var nedslående för Vallåsynglingen med reservplats långt ner i kölistan, självklart beroende på att mina betyg inte nådde de höga betygskraven.
När jag av en tillfällighet fick chansen att träffa en redaktionsmedarbetare på den sedan 1977 nystartade lokalradiokanalen, Radio Halland, var jag inte sen att hoppa på som volontär. Det innebar sena kvällar för att lära sig redigera råband och att använda håltimmar i skolan för att göra intervjuer med den stora och tunga Nagra-bandspelaren. Men ingen hörde mig klaga, för jag levde min dröm.

Pionjäranda och experimentlusta

De första två åren var jag även med i det man kunde kalla för en ungdomsredaktion och var reporter i programmet, Mäster Gudmunds konditori, som hade sändningstid ett par timmar varannan lördag. Producent var Claes Johson, följd av Pelle Hörmander och Irina Halling. Vi hade fullt upp med att hitta på roliga inslag och att intervjua halländska pop-, rock- och punkband, så vi fick tillfälle att träffa Gyllene Tider, Beauty, Terror pop och Chattanooga. Bland många andra. Det var en härlig tid, full av påhitt och experimentlusta.

Sporten tog över

Två år efter att jag för första gången klivit in genom entrédörren till Radio Halland på Slottsjordsvägen i Halmstad blev jag tillfrågad om jag ville ingå i sportredaktionen och vara reporter där istället. Jag har ju alltid gillat idrott och ägnade ungdomsåren med att sitta med bandspelaren och spela in låtsatsreferat, ibland även med mina yngre kusiner - det finns bevarat på ett kassettband.
Åren med Sport 17 var precis lika roliga som de två första men nu var det mer journalistiskt hantverk som skulle levereras. Och att referera matcher i direktsändning från idrottshallar och idrottsplatser runt om i länet, vilket gav härliga energikickar och en närhet till radioyrkets innersta väsen och till idrotten. Under åren som sportreporter fick jag bland annat vara med på plats i Rumänien och följa  Drotts bortamatch mot Steua Bukarest i Cupvinnarcupen 1989, bara månaden innan diktatorn Nicolae Ceausescu och hans fru blev avrättade. Och Sjölts bandymatcher på landis.

Tog över sporten  

Månaderna innan O-ringen skulle avgöras i Halland 1993 fick jag frågan om jag kunde tänka mig att ta över sportansvarsjobbet efter Lennart Jonsson, densamme som fortfarande leder det populära programmet, Tur på hjul. Eftersom jag som sagt har svårt att forma ordet "nej" i talspråk fann jag mig plötsligt ansvarig för sportutbudet i Radio Halland, och fick genast kasta mig in i planeringen av den sommarens sändningar från de halländska orienteringsterrängen, på uppdrag bland annat av Radiosporten och 14 lokalradiostationer. Detta genomfördes på bra sätt med stor hjälp från våra erfarna tekniker, Bertil Stillström och Lasse Gyle samt Tommy Souraniemi, sistnämnde hade jag lärt känna när han var aktiv som elithandbollsspelare i Drott. Som sportansvarig fick jag uppleva massor av härliga idrottsögonblick och fick också glädjen att jobba med många skickliga journalister, t.o.m. vara chef för några av dom.

Over and out

Mina 12 år som reporter, sju år som sportansvarig och 14 säsonger som programledare för Vi i femman innebar ett fantastiskt yrkesliv som under alla år genomfördes som extranäck utöver mitt vanliga heltidsjobb. Fortfarande upplever jag att den erfarenheten jag fick i radiomediet är till nytta även i min nuvarande yrkesutövning. Men nu är det alltså över. Tror jag i alla fall.

När jag var 30 år fick jag höra av en person jag känner, att jag aldrig skulle bli en radioman. Alla timmar framför kassettbandspelaren i pojkrummet på Vallås i Halmstad med inläsning av fejkade tipsrader och referat var dock ingen tillfällighet, för jag blev en radioman till slut.
/ Off Air


6 september 2013

Merhaba, Kuşadası.

Det här blogginlägget handlar om den turkiska turistorten Kuşadası, men är inte tänkt att vara en turistguide. Det är ju givet att ni enkelt på egen hand kan ta reda på allt ni behöver veta om stadens historia, utflykter till Pamukkale, Ephesos m.m. Det här är istället min egen skildring av en vecka i Kuşadası vid månadsskiftet augusti/september 2013. Med tips och tankar om just detta.
















Varför Kuşadası?

Resan till Kusadasi var den andra till Turkiet, den första gick till Alanya 2011. Kusadasis 70 000 invånare utökas till närmare 400 000 under turistsäsongen, och hit kommer skandinaver, fransmän, engelsmän, irländare, tyskar, ryssar och besökare från Balkan. Skillnaden mellan resmålen är att Kusadasi har ett tydligare och tillgängligt centrum med flera basarer, närhet till flera hamndelar och en stor mängd restauranger. Nu är ju det en smaksak hur man vill ha utformningen, men jag upplevde Kusadasi som ett bättre resmål även om Alanya var en mycket positiv upplevelse.

Boendet var sunkigt

Vi bodde på Fritidsresors Hotel Atli och hur den kvalitetsbesiktningen gick till skulle jag gärna vilja veta. Resebolaget kommer i alla fall att få tydligt svar på deras enkätformulär. Hotellet låg visserligen helt perfekt men var sunkigt ur de flesta aspekter. Personalen har inte lärt sig ordentligt bemötande, rummet (förmodligen alla) var omodernt, det såg ofärdigt ut med målarstänk på lister och foder, innertaket på toaletten dolde inte ens avloppsrör och annat rörmokeri och vattnet i duschen kom endast i strilform. Sängen var hård och den enda kudden om möjligt ännu hårdare och sömnen räddades med hjälp av inköpta badlakan som fick vara kudde. Den på katalogbilderna så inbjudande poolen var inte alls så trevlig och låg dessutom i skugga hela eftermiddagen.

En av många som sålde frukt, grönsaker
och kryddor på fredagens marknad.
Det enda positiva med Atli var läget och att hotellet faktiskt hamnade lägligt mitt i frukt- och grönsaksmarknaden och konfektionsmarknaden som sker på onsdagar och fredagar. Så mitt besked till er blir att välja ett annat hotell än Atli. Hotellen vid Ladie´s Beach är bättre alternativ.

Flera och bra bad

Badlivet i Kusadasi erbjuder flera olika badplatser, några av de bästa bara någon eller några kilometer från centrum. Det finns även badvikar vid hamnen i centrum, men för den badplatsen som ligger vid handstatyn har jag ett besked: Gå inte dit!

Sandstranden Ladie´s Beach ligger nära centrum, på andra sidan Duvön och där tillbringade vi de flesta av stranddagarna. Long Beach ligger 5-6 km från centrum och har en lång sandstrand med lite lugnare badliv och jag upplevde också att det var fler turkar som valde just den stranden. Det var mer grunt och blåsigt på Long Beach, men lika fint badvatten. på Long Beach fanns färre restauranger och bland dessa erbjöd Restaurang Blue ett prisvärt utbud, och det var 10-20 TR billigare än närliggande Chez Maurice.


En turkisk kvinna i traditionellt,
heltäckande badplagg.
Den turkiska andan erbjuder ju en tydligt delad stat; en som är västinfluerad och en som är starkt bunden till islamsk tro och dess traditioner. Med anledning av sistnämnda syns ofta kvinnor fullt påklädda i badet, antingen i t-shirt och byxor eller i den traditionsenliga heltäckande badklädseln. Dessa kvinnor samsas med bikiniklädda eller barbröstade turistande "systrar". Jag fick också uppfattningen att Kusadasi till stor del gästades av turistande turkar, kanske flertalet från Istanbul som inte har så långt att resa för att komma till badorten på Izmirkusten.

Och apropå bad, testa det turkiska badet, hamam. För 50 TR får man oljemassage, den karakteristiska tvålinlöddringen med tillhörande peeling samt ansiktsmask. Man kan såklart välja bort massage och ansiktsmask, men en helkroppsmassage är ju aldrig fel.

Med Dolmus behövs inga mobilbiljetter

Dolmusbussarna var bästa alternativet
för att ta sig till stränderna.
Till nämnda stränder tar man sig genom att promenera (om man har pigga ben), med vespa, taxi eller allra bäst med de lokala Dolmusbussarna. De hyser 18-20 sittplatser och har en chaufför med järnkoll på vilka som betalt och var resenärerna vill stiga av. Av- och påstigning sker lite överallt på färdvägen, Även vid hållplatserna. Betalning sker kontant, helst vid påstigning, men det funkar när som helst under resan, övrig resenärer är hjälpsamma med att ge dina pengar till chauffören om du sitter längre bak i bussen. En enkel resa till Ladie´s Beach kostar drygt 7 kr och för ytterligare en krona kommer man till Long Beach.

Äta bör man

Det turkiska köket sägs vara det tredje bästa i världen. Jag vet inte hur det är med den saken eftersom min reseerfarenhet är begränsad till det europeiska utbudet, men det turkiska matutbudet är utmärkt. De är försiktiga med kryddningen av huvudrätten så egen kryddning med salt brukar bli nödvändigt Tar man meze om förrätt kan man få kryddiga smakupplevelser - testa det! Det turkiska köket erbjuder mer inhemsk husmanskost än det vi har hemma, för hur ofta hittar vi rotmos, kåldolmar (ja, den rätten har ju turkisk härkomst) och andra domestiska läckerheter på svenska restauranger? I övrigt är maten på de turkiska badorterna kontinental och passar därför de flesta smakriktningar och ett tips är att tipsa färskgrillad fisk. Priserna är bra, en stadig lunch med endast huvudrätt kan ofta fås för under 40 kr. På kvällen är det inte ovanligt att bättre restauranger bjuder på enklare meze och fruktfat och det går att få en riktigt bra stek för under hundralappen, men en moussaka kostar endast under 50 kr. Vinet som turkarna erbjuder är också bra och vi testade bl.a. ett Sauvignon Blanc som hette Majestic som var mycket prisvärt.

Restaurangen Farah besöktes "av misstag" första kvällen,
men hade istället den bästa grillade fiskrätten på hela veckan.

Restaurangtips i Kusadasi:

- Balik Pisiricis (gamla stan)
- Casablanca (granne med Murphy´s)
- Green Gardens (gamla stan)
- Castle (gamla stan)
- Farah (vid första viken efter Duvön)







Och shoppa är ju ett givet nöje

...med tillägget, om man gillar att shoppa i 30 graders värme och få drygt 250 erbjudande från alla hugade säljare på varje shoppingrunda. Jag har i alla fall lärt mig att avspisa de påstridiga säljarnas inviter med ett vänligt leende. De frågar ofta varifrån man kommer, hur man mår m.m., troligen är det bara en inledande säljfras eller också vet de vilka nationer man lättast kan få ett sälj. 

Det är väl en bra deal, att få tre
läderarmband för 18 kronor?
Handeln med framför allt skor, kläder, smycken och accessoarer är omfattande och utbudet enormt. Även om man som medveten köpare vet att det inte är en äkta Gant-skjorta man nyss köpt för 30 TR (110 kr), så förleds ändå sinnet att tro, att man gjort ett kap och dessutom till 40 % rabatt. Vid klädinköp rekommenderar jag att ni provar först, storlekarna är 1-2 gånger mindre än hemma, så en mediumstorlek motsvarar istället large eller t.o.m. extra large.

Sedan undrar jag vad som händer med textilnäringen i Turkiet om landet kommer med i EU? Jag får uppfattningen att handeln med textilier omsätter enorma summor i landet, och de falska varumärkenas tid borde väl vara till ända vid ett medlemskap i unionen. Ett kul inslag om just detta tar jag med mig från denna handel i Kusadasi, där jag såg en skylt utanför en klockaffär med texten:  GENUINE FAKE WATCHES.

Blir det flera besök hit?

På bussen från Long Beach till centrum hörde jag en brittisk kvinna tala med en bussamordnare som åkte med på resan. Hon berättade att detta besök till Kusadasi var det elfte i rad. Nu är kanske britterna säreget konservativa och kanske därför ner benägna att besöka samma ställen om igen, men för egen del skulle Alanya och Kusadasi absolut vara värda ett återbesök. Turkarna är mycket trevliga och det är inte bara på restauranger och barer som de är de präglade av god service och trivsamt bemötande. De turkiska kvinnorna i gatuvimlet är vackra, men reserverade. Männen lämnar jag utan kommentar :). Och därmed återstår bara att säga: Güle, güle.


Stora kryssningsfartyg ankommer hamnen inne i centrum varje vecka.
Turistbåtar (t.ex. partybåtar) utgår från den lilla hamnen vid Duvön.

Strandpromenaden från centrum och förbi Duvön ger många vyer mot staden.